Hur jag så många gånger blivit sviken på slutlinjen.
Trodde väl aldrig att jag skulle kunna lita på någon igen.
Men som du betyder för mig, du göra mina dagar enklare.

Nej, jag ska inte prata om det. Börjar bara gråta igen.
Som sagt, vet inte riktigt vad jag ska skriva.
Skolsköterskan påpekade att jag borde prata med någon.
Som om jag inte har gjort det, som om jag aldrig försökt.

Jag orkar inte gång på gång, ösa ur mig alla känslor.
Alla problem om och om igen för okända människor.
Jag pratar aldrig om det, jag hatar att prata om det.
Jag vill inte prata om det, det är för svårt.
Varför allting händer mig det förstår jag inte.

Nu låter jag jävligt egoistisk när jag säger det.
Ska jag ignorera att jag inte alls mår bra eller bara gå vidare.
Hur går man tillbaka tillbaka till ett gammalt liv, med gamla vanor.
Hur lever man vidare utan att bryta ihop.

Hur står man kvar på kanten trots sorgen som biter inuti.
Hur står jag dagligen och ler mot alla och säger att jag mår bra,
trots att jag inuti blöder i själen och smärtan är outhärdlig.

Hur gör man när allt man egentligen vill är att slippa smärtan.
Lämnar man allt man en gång byggde upp och börjar om.
Eller lämnar man bara allting bakom sig och försvinner.
Jag står i dimman på skiljevägar. Det river inuti mig.
Andas jag för mig själv eller för alla andras skull.
Dom som påstår sig bry sig, och dom som påstår sig älska.
Smärtan är outhärdlig, jag lever via impulser.