Då skulle dagarna vara bra va.. Riktigt jävla förbannat bra.

Kunde inte sova inatt, låg vaken hela natten och funderade på om jag skulle gå ut.
Funderade även på om jag skulle gå och väcka mamma. 
Men när jag kikade in i rummet så sov hon, och jag ville inte väcka henne.

Så satt i sängen och lyssnade på musik och drack varm obóy istället, somnade runt 5-6.

Visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till, ångesten bara kröp inuti mig och jag var död.

Vet inte hur jag ska hantera smärtan, vill inte visa för någon, speciellt inte för mamma.
Hon blir så sårad, fick även brev från läkaren att hon remissar till bup nu.
Hur reagerar man på det.. Vet inte om jag kanske behöver hjälp.

Jag använde cigaretterna som en utväg, men nu vet jag inte längre.
Lovade mor min att sluta och gjorde det. Nu känns allting så tomt.

Har dock kommit på att när jag blir röksugen eller får ångest kan jag sätta mig med gitarren.
Den hjälper iallafall lite grann, kanske inte så mycket som den skulle behöva göra.
Men det är ett rop på hjälp för stunden antar jag.

Inte för att jag egentligen kan spela, men det är väl bara nånting man lär sig med tiden.

Varför ska allting ta tid, som om man inte kan göra någonting för stunden.
Det gäller bara att vänta tills "tiden läker alla sår".

Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden, det fanns faktiskt år jag var o bekymmersam.

Jag levde mitt liv som alla barn gör, men vart gick allting fel?

När försvann tiden från mitt liv och jag började leva via impulser?

Jag lovade mig själv att jag skulle vara lycklig, men svårt när jag är svart.

När jag andas via.. Ja vad andas jag igenom? Impulser antar jag.
För att kroppen är så van att göra det, det är nog därför.

Nu ska jag försöka gaska upp mig, antar jag..
Vet inte riktigt hur, men får väl försöka med nånting.

Kanske gömma mig i musikens inre väsen och stanna där.

Andas via min musik och leva vidare som om ingenting har hänt.

Jävlar, vad långt inlägget blev nu.
Aja, skit samma. Mitt liv, min blogg. Eller vad var det vi sa? ♥