Sitter med en enorm kopp obóy och skakar som en dåre.

Ångesten kryper sakta närmare, och jag vet inte längre vad jag ska göra.
Jag skakar som ett jävla asplöv och jag vet inte längre.

Jag är bara en liten äcklig fläck i universum.
Betyder ingenting, andas ingenting. Bara är där.

När jag pratar om dig.

Då känns det som om hjärtat ska slitas ur bröstet på mig.

Det är fortfarande en sån börda.
Det gör så ont att du inte finns hos mig längre.
Och det gör så ont att jag vet att du inte kommer tillbaka.
Nu rinner tårarna ned för kinderna, men jag orkar inte.
Jag gör ingenting för att hindra dom.
Alla olika kuratorer jag haft säger att det släpper ut det onda.
Som om jag var besatt?

Jag är inte besatt, jag lider av sorg. Jag lider av psykiska störningar.

Jag vet inte ens om jag är sjuk, eller om jag är frisk.
Jag vet ingenting längre. Jag gråter bara.
Jag orkar verkligen ingenting mer, jag vill bara lägga mig ner.
Sluta andas och bara lägga mig ner.