Jag känner ingenting längre, allt är så kaotiskt omkring mig nuförtiden.
Det finns ingen framtid längre, den slocknade för länge sedan.
Längre än jag kan minnas. Att se framåt är att se mörker.
Det brukade finnas små ljus, små stjärnor, dem som jag en gång älskade
och de som en gång brydde sig om vad som hände med mig.
Dom försvann med tiden. När jag drog mig själv inåt, i mig själv.
För varje dag blir det mörkare framåt, och för varje dag slocknar flera stjärnor.
Det verkar inte finnas någonting passande mig kvar i världen.

Allting har gått upp i rök, och det känns som varje gång jag försöker röra mig så tar det emot inuti.
Dagarna som en gång var så underbart ljusa och fyllda av lycka och välmående,
är lika mörka som nätterna när jag sitter invirad i min rutiga filt.
Ärren på armarna går aldrig bort, blir ständigt fler.
Jag vet att jag lovade att aldrig göra det igen, men hur kunde jag hålla det?
När allting som rör sig inuti mitt huvud bara är negativt.
Hur ska jag klara av att bestå? När varje dag är en evighet.

Jag vill vara där Elsa-ängel är.
I himlen, bland molnen och bland dom andra änglarna. Där vill jag leva och bo.
Tillsammans med Elsa kunde jag utforska världen ovanifrån.
Jag ryser när jag skriver hennes namn, hon var min värld, mitt allt, min luft.
Hon försvann, hon orkade inte vara kvar på denna jord längre, hon lämnade mig.
Alldeles ensam kvar här, jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till.
Mitt liv kretsar fortfarande runt henne, och det kommer det alltid att göra.

Vi var tvillingsjälar, vi är tvillingsjälar.
Jag ser henne fortfarande, och jag hör fortfarande hennes röst när hon besöker mig på nätterna.
Varför får jag inte vara en ängel som hon är?
Dom lovade att allting skulle bli bra.
Jag trodde på dem, jag var desperat.
Dom gjorde mig lynnig, jag mådde ännu sämre.
Vissa dagar var jag som en strumpa.
Jag var död inuti, och jag var död utanpå.
Min kropp lydde inte mina befallningar längre.

Jag var nästan helt död.
Dom brydde sig inte längre, visste att dem inte kunde göra någonting,
så dom ignorerade allt som hände. Dom bara såg på när jag tynade bort.
Jag är smutsig, oren. Jag tvättar mina händer nästan jämt, men jag är ändå smutsig.

Tårarna rinner sakta nerför kinderna, men jag gör ingenting för att stoppa dem.
Smakar som salt, Om nu tårar smakar någonting.
Men vad kan jag egentligen göra? När jag inte orkar leva längre.
Jag gör heller inte det, jag är så gott som död redan så varför inte bara lite till.
Jag ser mig själv som en av dem, en ängel.
Jag lever inte längre. Jag är en av dem, med mina blåa vingar sticker jag ut från mängden.

Jag känner ingenting längre,
jag andas visserligen fortfarande men jag kan inte känna hur luften
strömmar ner i lungorna som jag en gång kunde.
Jag känner inte värme, ingen glädje eller kärlek.
Vi skapade tillsammans en illusion av hur världen kunde se ut.

Drog oss sakta in i den, tills vi tillslut var ett med den.
Våra fantasier och drömmar blev våran verklighet.
Vi levde ibland blommor, färgglada djur och människor som aldrig ignorerade.
Dom log och vi log tillsammans med dem.

Tills den dagen det krossades.
Jag föll, djupare och djupare neråt i avgrunden.
Trodde jag kunde rädda mig själv, men det fanns inget hopp,
det finns fortfarande inte något hopp.
Jag ser ingen framtid för min slitna söndersmulade själ.

För en sådan antastad och förstörd kropp finns ingenting annat än mörker.
Och för varje dag som går kryper det sakta närmare mig.
Det blir kallare och kallare. Folk säger att det är tungt just nu, men att det kommer bli bättre.
Hur ska jag kunna lita på dem som svek mig mest?
Dom som kastade mig mellan varandra tills dem hade förstört mig totalt.
Då jag bara var en liten klump kvar.

Jag smulades sönder till sandkorn.
Dom trampade på mig, stampade på mig och skrek tills deras ord ekade inuti mitt huvud.
Jag agerade aldrig, trodde det skulle bli bättre.
Dom kallade oss för schizofrena, tog våra drömmar ifrån oss.
Rev isär oss. Tomma ansikten i vita kläder.
Dom kallar sig läkare, doktorer. Tror läkarna att dom är gud?

Dom pratade bakom min rygg, trots att jag var i rummet.
Sade att jag var i behov av hjälp.
Jag vill inte ha hjälp, jag vill dö.
Jag försökte förklara, men dom sa bara att jag var psykotisk.
Jag sprang ifrån dom, sprang tills mina ben inte orkade mera.

Jag ville flyga, jag ville använda dom brustna vingar jag en gång ägde.
Dom som en gång i tiden var så vackra och ståtliga, men numera trasiga.
Brustna föralltid.

Nu står jag ensam kvar, ingenting betyder någonting längre.
Jag ser ner på mig själv, armarna är prydda av ärr.
Gamla, nya, vita, blödande.
Underbara som musiknoter dansar dem på mina armar.
Benen är prydda med blåmärken, likt blåsippor stillar dem hungern
när dem så vackra viskar att allting är på väg bort nu.
Allting ordnar sig när vi flyger tillsammans i skyn.
Svävar som luft i atmosfären, tillsammans med de andra av min sort.

Vad ska man göra, när allting är lönlöst, när kroppen inte fungerar längre.
För jag har slutat tro, jag har slutat hoppas.
Jag är död inombords. Död på utsidan, och på insidan.

Förlåt mamma ♥